I drömmarnas trädgård.

Idag stormar det ute. Jag har dött drygt sjutton gånger och varit nära att dö dubbelt så många gånger. Huset har blåst omkull och vinden har slitit sönder min fina, röda kappa, samt förvandlat mitt hår till svinto. Dessutom blåste jag iväg några hundra meter när jag skulle till bussen, men jag hann i tid ändå, för jag är så rysligt snabb. Jag drunknade lite i smältvattnet också.

Kanske inte. Jag kanske överdriver lite, men inte mycket. Svinto-biten stämmer åtminstone. Jag hatar vinden. Jag hatar att kappan tar så mycket vind att man nästan drattar på ändan. Jag hatar att jag ätit ofantliga mängder hår idag (även om mitt schampoo luktar godis). Det skulle inte förvåna mig om jag spyr upp en hårboll inom kort.

Förutom hatat vinden har jag idag varit i Luleå, om det inte framgick då jag nämnde bussen tidigare, för ett statistik-seminarium och tentastuga. Seminariet spårade så det bara skriker om det (jag misstänker att jag inte är ensam om att ha sovit några timmar för lite i natt). De ämnen som seminariet behandlade -- utöver kursinnehållet -- var antalet visdomständer och utdragna tänder vi i klassen hade (mina svar: inga och inga), Ika i rutan (Ika spelade för övrigt Findus i Pettson och Findus - Tomtemaskinen), Harry Potter (sidospår då vi diskuterade tidsmaskiner, för andra gången) och Teletubbies. I drömmarnas trädgård (som är i klass med Teletubbies då det kommer till obehagliga barnprogram) fick också vara med på ett hörn. Tentastugan hölls på en något bättre nivå.

Känns som en givande dag. Om ett par timmar ska jag till stallet, och jag hoppas att det inte blir att rida utomhus idag med tanke på dagens vind. Jag orkar inte dö en gång till.

'May she wake in torment!' he cried, with frightful vehemence, stamping his foot, and groaning in a sudden paroxysm of ungovernable passion. 'Why, she's a liar to the end! Where is she? Not there—not in heaven—not perished—where? Oh! you said you cared nothing for my sufferings! And I pray one prayer—I repeat it till my tongue stiffens—Catherine Earnshaw, may you not rest as long as I am living; you said I killed you—haunt me, then! The murdered do haunt their murderers, I believe. I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always—take any form—drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you! Oh, God! it is unutterable! I cannot live without my life! I cannot live without my soul!'

– Emily Brontë, Wuthering Heights

Oh, och jag har börjat läsa Svindlande Höjder igen. Jag får alltid lika ont i magen av den boken, så varför jag envisas med att plåga mig själv på det viset kan jag inte svara på.