Jag var ganska djupsinnig när jag var yngre. Kanske skulle man också kunna kalla mig för emo, men jag föredrar djupsinnig - det ligger bättre på tungan (och får mig att verka coolare än jag i själva verket var...). Varför denna plötsliga insikt, månntro? Jag har läst igenom min gamla blogg, vars adress jag avser lämna onämnd. Låt oss stanna vid det faktum att jag var en rätt filosofisk och djup människa en gång i tiden, utan att gå in djupare på det. Snäll var jag också;
"I alla fall, Rebecca, jag älskar dig. Det är inte bara som jag säger, jag gör det verkligen. Ett år och tre månader, eller vad var det du sa? Du är min bästa vän och snacka om att jag är glad att jag har dig."
Så snäll var jag 2008! Rebecca var också snällare förr. Nu säger hon saker saker som "My är också helt okej." Tack, tompis, du är inte helt olidlig du heller, och ditt sällskap ikväll var inte helt oangenämt!
Jag lämnar er med ett ett citat tillhörande en, trots sin ringa ålder, mycket vis kvinna:
- Nej, Jesus - stanna!
<3
SvaraRadera