Under "promenaden" (jag vet inte om man kan kalla galet springande, trädkramande och -pussande, balanserande och pinnviftande för promenad) med Rebecca fick jag syn på en oerhört vacker pinne som jag kände att jag bara var tvungen att ha. Den pinnen var mycket större och bättre än alla andra pinnar -- man skulle kanske till och med kunna kalla den för Pinnen med stort P. I min upphetsning över fyndet skyndade jag mig att springa i dess riktning. Det skulle jag inte ha gjort, för det resulterade i att jag drattade omkull på ett, för mig, oerhört osmickrande vis. Inte fick jag hjälp upp på fötter av min vän heller -- nej, hon stod på sidan om och tittade skrattande på (okej, jag erkänner att jag skrattade okontrollerat också) medan jag fick ställa mig upp alldeles själv.
Otrevligheterna tar inte slut där! Nej, jag blev nämligen lurad att gå ut på isen, trots att jag inte tycker om att gå på isar som jag inte ser ordentligt (vår promenad skedde i mörker). När jag väl tagit mod till mig och tagit ett steg ut på den blanka, plogade delen av isen gör min vän Rebecca det otänkbara; hon säger "oj, här vill jag inte vara längre, det knakade" och börjar jogga mot land, vilket resulterar i att jag får halvt panik och skyndar mig i säkerhet, bara för att sedan få höra att hon skojade. Isen knakade aldrig. Vilken fin vän jag har.
Nåja, resten av promenaden kan jag inte klaga på. Vi låtsades åka skidor i skidspåren, visade upp diverse märkliga gång- och springstilar, kramade några träd, kramade varandra, la oss i snön (okej, det var mestadels jag...), sjöng lite vackert och lekte vår egen variant av Spider Man medan vi balanserade på räcket till en översnöad flytbrygga, eller något i den stilen. Oerhört trevligt.
- Hey, how come Andrew gets to get up? If he gets up, we'll all get up, it'll be anarchy!
- John Bender, The Breakfast Club
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar