Ibland är jag oerhört teknisk av mig. Igår var jag faktiskt så teknisk att jag skrev detta inlägg, men fipplade med klick och tangenter så att det inte publicerades förrän idag. It's magic.
Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att när detta synliggörs för världen sitter jag på en buss på väg upp mot Arjeplog, där jag planerar spendera helgen tillsammans med mor, bror och morföräldrar, springandes på marknad och ätandes mormors stuvade makaroner. Det ni.
Jag lämnar er med en sonett av en gubbe som varit död rätt länge vid det här laget, vilken jag inte riktigt kunnat få ur huvudet sen jag läste den under mitt första år i gymnasiet. Jag slänger också upp ännu en promarker-teckning som inte är ny.
Like as the waves make towards the pebbled shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown'd,
Crooked elipses 'gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty's brow,
Feeds on the rarities of nature's truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.
- Shakespeare, sonett LX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar